Grader

 

Som nybörjare börjar du med vitt bälte. När du sedan graderar får du grönt bälte (tjejer kan välja grönt eller rött, förmodligen något som har historiska rötter), och 9:e kyu. Sedan får du successivt en lägre siffra på din kyu-grad, från 9:e tills du har 1:a kyu. Mellan 9:e och 1:a kyu har man grönt (eller rött) bälte. Från 1:a kyu graderar man till 1:a dan – och får då svart bälte. Dan-graderna stiger sedan upp till 15 dan, som är den högsta graden man kan få inom Bujinkan. Anledningen att vi har så många dan-grader är att arten är så stor och innehållsrik.

Gradering sker inte vid särskilda tillfällen, eftersom detta har flera nackdelar. Dels kan man missa ett graderingstillfälle, och därför vara tvungen att vänta med att gradera, dels vill vi använda vår tid till att träna, ha roligt och utvecklas – inte ägna tid åt att bevisa vår duglighet och göra saker som inte är till för utveckling utan för att värderas. Vi vill heller inte ha den atmosfär i klubben som den typen av bedömningstillfällen riskerar att skapa. Dessutom tror vi inte på att man som elev på ett riktigt sätt kan värderas, bedömas och betygsättas vid ett enda tillfälle.

Istället håller instruktörerna kontinuerligt koll på träningen för att hjälpa alla med sin träning, och när instruktörerna anser att man utvecklats så att man nått kriterierna för nästa grad får man gradera, när som helst under terminerna. Att visa upp sina kunskaper inför alla som tränar, på ett sätt som stärker självförtroendet och samtidigt utvecklar individerna, finns det möjlighet till på varje träning – om eleverna själva vill.

För oss är graderna något som följer med att man tränar – det är inte de som är målet med träningen. Gradering är något positivt – ett tecken på framåtskridande – inte något som ska vara plågsamt eller ångestskapande. Anledningen att träna är större än grader.

Vi har heller inte någon särskilt stark hierarki i klubben. Givetvis indikerar graderna en kunskapsnivå hos eleven, men en person med en lägre grad än någon annan kan ha kommit längre på vissa områden i träningen. Man behöver inte tilltala de högre graderade på något särskilt sätt – hos oss tränar alla som vänner och lika värda, alla visar respekt och hänsyn till varandra, och de mer erfarna hjälper de yngre inom arten, och vice versa.